...

Jag har inte bloggat på väldigt länge nu och det har framför allt varit för att jag inte haft något vettigt att skriva och att jag har haft lite annat för mig! Renovera ett kök till exempel!


Nu känner jag dock att jag har något viktigt att säga, jag ska berätta om de viktigaste personerna i mitt liv.

Min mor, Margaretha. Hon har uppfostrat mig till den jag är idag, hurvida hon gjort ett bra jobb eller inte lämnar jag till er att avgöra, jag tror dock inte att hon misslyckats kapitalt. :-)
Det är först när man blir förälder själv som man inser att det är ett rätt krävande jobb att uppfostra ett barn ensam. Att själv vara ansvarig för alla beslut, att själv vara ansvarig att barnet har kläder på kroppen och tillräckligt med mat att äta. Att ge barnet stimulans och kärlek samtidigt som man ska jobba långa dagar för att få allt att gå ihop. Att stå ensam om det händer någonting, att inte kunna slappna av helt. Jag vet att jag säger det för sällan men jag uppskattar verkligen allt hon gjort och jag tycker hon gjort ett bra jobb! Tack mamma!


Min dotter Moa. Ens barn är något alldeles speciellt. Man kan vara så trött på dem när de är jobbiga, men så fort de somnar så saknar man dem. När man skiljer sig så saknar man dem ett halvår per år. Det är väldigt lång tid. Av årets alla dagar så träffar man dem inte på hälften av dem. Det är lätt att glömma bort det i vardagen. Det är så lätt att vardagens stress förblindar en och gör att man inte tar till vara på den tid man faktiskt har med sina barn. Allt ska inte handla om att gå upp och skynda sig att göra sig klar för att hinna i tid till dagis, skola och jobb och sen på kvällen skynda sig hem, göra mat, äta för att sen lägga sig. Det har det gjort för mig under en väldigt lång tid, men från och med idag kommer det att handla om att göra varje dag speciell, och med det menar jag inte att vi ska gå på McD eller Aqua Nova varje dag, utan att barnen ska känna sig delaktiga i mer saker och att jag ska sluta stressa upp dem. De ska få en gladare pappa helt enkelt. Tiden är rätt nu, jag känner mig starkare än på länge, mer motiverad att ta hand om mig själv. Mår man bättre så är det lättare att vara en bra förälder.

Moa är en speciell tjej, så säger alla föräldrar om sina barn och jag är inget undantag. Hon har många idéer, hon pratar sällan om dem för hon kan vara lite blyg men hon tänker mycket. Hon har tagit på sig rollen som storasyster och är mån om sin bror även om de såklart bråkar titt som tätt, men om någon ger sig på honom så rycker hon in. Hon är omtänksam och gillar att pyssla med kreativa saker. Moa, min dotter, jag älskar dig!

Min son Gustav. Många säger att han är mest lik mig, både till sättet och till utseendet. Stackars pojk! Hur det än är så är han en liten mysig pojk som tycker om att kramas, ligga och mysa i sängen och titta på TV! Framför allt Carto-ture-ture netwåårkch. Han är absolut inte blyg, tycker om att prata med folk och älskar korv! Det tror jag var en bra samlad beskrivning av min lilla plutt! När man får barn så förändras ens liv, det tror jag alla föräldrar kan skriva under på. När man får sitt andra barn så är det oftast ingen jättestor förändring, i alla fall inte i jämförelse med första barnet.

Gustav förändrade dock mitt liv drastiskt när jag trodde jag skulle förlora honom. Under sitt första epileptiska anfall så hann jag välja ut blommor till begravningen. Det är en otäck känsla när man först i panik ringer efter ambulans och man försöker hjälpa honom med råd från SOS, och sen se honom sjunka ihop, alldeles blå i ansiktet och utan att andas. Det blev som ett konstaterande i mitt huvud, nu är han borta. Nu finns han inte längre.
Allt förändrades under de minuter som krampen pågick. Det är nyttigt att tänka tillbaka på ibland, att vi inte är odödliga, att vi har en begränsad tid här på jorden, att vi måste ta vara på den. Det kan vara tröstlöst ibland och kännas jobbigt men ibland måste man stanna upp och tänka på vad man egentligen har, vad man har uppnått. Det är väldigt lätt att rada upp saker man inte gjort, saker man misslyckats med och som man är dålig på men att komma på en sak man lyckats med och är stolt över och en sak man är bra på, det är ofta lite svårare. Gustav, min son, jag älskar dig!

Min älskade sambo Therese. Jag har dig att tacka för så mycket. Du är en fantastisk människa, du är en underbar sambo, du har stöttat mig när jag har mått dåligt, du har gett mig kärlek och fått mig att känna mig älskad. Du är en fantastisk mamma och en underbar bonusmamma till mina barn. Det är en ära för mig att få vara tillsammans med dig och jag känner en sån glädje att få vakna upp bredvid dig, att du är det första jag ser när jag vaknar.

Jag vill leva resten av mitt liv med dig, jag vill att det för alltid ska vara du och jag. För mig finns det bara du, du gör mig lycklig, du får mig att känna mig som en del i en familj. Tack vare dig så bor vi tillsammans nu och jag älskar det, jag tycker det är så underbart att ha ett hus, ett hus som är vårt. Ditt, mitt och barnens!

Jag är för alltid din, jag ska finnas här för dig, genom glädje och sorg såsom du funnits här för mig. För mig betyder du allt. Du har allt det jag saknat, du är min bästa vän!

Tack för att du älskar mig, att du är mitt ljus, att du ger mig glädje. Tack för att du låter mig vara en bonuspappa till dina barn, att du släppt in mig och mina barn i ert liv och i er vardag.
Du är duktig att skapa, du är duktig att visualisera ett färdigt resultat och att sen överföra dina tankar till verklighet. Du får saker gjorda. Det får inte jag! Du kompletterar mig väldigt bra!
Jag vill att du ska veta att jag uppskattar dig, att jag älskar dig, att du är mitt allt och att jag skulle göra allt för dig. Therese, min älskade sambo, jag älskar dig, nu och för alltid!